måndag 8 mars 2010

Antisemitism

Med anledning av de senaste blogginläggen kan det vara på sin plats med några ord om antisemitism.
Det finns en mycket bra bok om antisemitism som man gratis kan ladda ner från svenska kommittén mot antisemitism
"Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) publicerar ”Om antisemitism – orsaker, utveckling, motiv” som e-bok för kostnadsfri nedladdning.
Under senare år har fördomar och hat mot judar blivit ett allt allvarligare problem i Sverige, Europa och andra delar av världen.
Antisemitismen spelar alltjämt en nyckelroll i politisk extremism samtidigt som negativa föreställningar om judar lever kvar på ett folkligt plan och kommer till uttryck i vår vardag. Många är bekanta med att judar genom historien ofta har varit förföljda. Däremot är kunskaperna om de antijudiska föreställningar som gjorde förföljelserna möjliga ofta mer begränsade.
Syftet är att belysa just dessa föreställningar ur ett historiskt och samtida perspektiv. Antisemitismen liknar på många sätt andra typer av fördomar och fientlighet. Samtidigt skiljer den sig genom sin långa sin långa historia och delvis annorlunda idévärld och uttryckssätt.
Skriften passar utmärkt vid studiecirklar och på skolor men också för politiker, journalister och andra som vill fördjupa sina kunskaper om antisemitism.
Författare är docent Göran Larsson"
Ladda ner ”Om antisemitism – orsaker, utveckling, motiv”


Förord
under senare år har fördomar och hat mot judar blivit ett allt allvarligare problem i Sverige,
Europa och andra delar av världen.
Syftet med denna skrift är att belysa denna utveckling ur ett historiskt och samtida perspektiv. Den
riktar sig till skolungdomar, lärare och andra som vill fördjupa sina kunskaper om antisemitism.
skriften har författats på uppdrag av Svenska kommittén mot antisemitism.
Jag har fått värdefulla synpunkter från framför allt kommitténs ordförande, professor Jesper
Svartvik, och fil. dr Henrik Bachner, med vilka jag stått i kontakt under hela arbetets gång, samt
fil. dr Lars M. Andersson, Stéphane Bruchfeld, Mikael Enoksson, Per Höjeberg, Lena Jersenius,
Gunilla Lindén och Ulla Terling.
Först och sist tackar jag Svenska kommittén mot antisemitism, som gav mig förtroendet att
skriva denna text, vilket berikat mig mycket.
jag hoppas att texten ska göra läsaren bättre rustad att upptäcka och bekämpa judefientlighet.
Antisemitismen är förvisso gammal – men tyvärr också ny.
Jerusalem i december 2008
Göran Larsson

Introduktion
många människor utsätts för fördomar, diskriminering och förföljelser runt om i världen.
Det gäller minoriteter som av olika anledningar betraktas som mindervärdiga – exempelvis svarta,
romer, muslimer, invandrare, homosexuella och människor med funktionshinder.
Men oavsett om det handlar om hudfärgen, religionen, sättet att klä sig eller något annat, bygger
fördomar och förakt på okunnighet, rädsla, missförstånd eller rena lögner.
fördomar och förakt uppstår lätt om man inte försöker förstå människor som på olika
sätt skiljer sig från den grupp man identifierar sig med. De göds av att man inte ser den enskilda
individen utan istället betraktar individer som representanter för ett kollektiv. Och de drar näring av
att man betraktar detta kollektiv som enhetligt, som en grupp människor som tänker och handlar
på samma sätt.
en av de grupper som genom historien drabbats hårdast av fördomar, diskriminering och hat är
judarna. Fördomar om och hat mot judar kallas antisemitism.
Två tredjedelar av Europas judar utplånades i ett antisemitiskt motiverat folkmord under andra
världskriget. Men detta folkmord har en lång förhistoria av antijudiskhet.
under senare år har antisemitismen åter blivit ett allvarligt problem i Europa och andra delar
av världen. Det beror på att negativa föreställningar om judar fortfarande existerar. Men det beror
också på att politiska konflikter, framför allt Mellanösternkonflikten, väcker liv i och används för
att sprida antijudiska uppfattningar och myter.
den här texten vill belysa antisemitismen ur såväl historisk som aktuell synvinkel.

Några plock ur boken:
Under senare år har många av de gamla antisemitiska stereotyperna börjat dyka upp igen. Både religiösa och sekulära fördomar och myter förs fram på ett sätt som var sällsynt under årtiondena efter andra världskriget. Många människor känner inte längre igen de klassiska antisemitiska tankegångarna och kan därför inte så lätt avslöja dem. Det ger antisemitismen en ny chans. (s. 44).
Sionismen” blev redan under 50-talet ett skymford och ett täcknamn för det som nazisterna kallade ’världsjudendomen’. Efter 1967 utmålade den antiisraeliska propagandan genomgående ”sionisterna” som nazister och jämförde Israel med Nazityskland. Följaktligen kom Israels politik också att jämföras med Förintelsen. Sådana jämförelser började också vinna gehör i vissa vänsterkretsar i Västeuropa och är i dag ett av de vanligaste uttrycken för antijudiskhet. (s. 48).
Att kritisera Israels agerande i dagens konflikt är fullt legitimt. Det finns emellertid ingen grund för att jämställa Israels politik med Nazitysklands eller konflikten med palestinierna med folkmordet på Europas judar. Att på detta sätt förvränga Förintelsen till ett propagandaredskap mot judar och mot Israel har blivit ett vanligt uttryck för antisemitism i dag. (s. 36).
För att förstå sambandet mellan antisemitism och antisionism är det viktigt att veta att ordet sionist i vår tid ofta blivit ett täcknamn för jude. Eftersom de flesta inte vill bli förknippade med antisemitism, undviker de att direkt nämna judar trots att det är judar som åsyftas. Ett sätt att kunna angripa judar utan att låta antijudisk är därför att tala om ”sionister”. (s. 37).

Antisionism
Språkligt och historiskt betecknar ordet antisionism alltså motstånd mot den judiska nationalismen och judarnas återvändande till Israels land. Efter att ha tillhört det turkiska imperiet 1517-1917, blev Palestina ett brittiskt mandatområde. 1947 antog FN en resolution om att dela området i en judisk och en arabisk stat. Delningsresolutionen accepterades endast av judarna som utropade staten Israel 1948 (medan Västbanken annekterades av Jordanien och Gaza av Egypten). Efter 1948 kan antisionism i huvudsak sägas beteckna motstånd eller fientlighet mot den judiska statens existens. I dag är det inte ovanligt att de som talar om sionister och sionism använder dessa begrepp för att på olika sätt kritisera och attackera inte bara Israel utan också judar i allmänhet. Därför är det nödvändigt att klargöra sambandet mellan antisemitism och antisionism.Antisemitism och antisionismVar går gränsen mellan dessa båda begrepp? Kan man vara antisionist utan att vara antisemit? Vad innebär det om någon säger: ”Jag har inget emot judar men jag tar avstånd från sionismen”? Om antisionism innebär att man kritiserar eller förkastar judisk nationalism på samma grunder som man vänder sig mot annan nationalism är det inte fråga om antisemitism. Den som använder ordet sionism i mycket begränsad mening och med sionister endast menar judiska bosättare på Västbanken kanske sätter likhetstecken mellan antisionism och motstånd mot Israels ockupation av Västbanken. Men det är ett felaktigt bruk av ordet. Ett sådant motstånd delas också av en stor del av Israels befolkning och innebär givetvis inte antisemitism. Om man anser att judisk nationalism i motsats till andra former av nationalism saknar legitimitet, och om man menar att staten Israel i motsats till andra stater saknar existensberättigande och måste upphävas eller utplånas, då handlar det om en antisionism som är antijudisk. Då frånkänner (s. 39) man judar det som man tillerkänner andra – rätten till ett eget land och rätten till politiskt självbestämmande, vilket fastställdes i FN-beslutet 1947.

Rasism?
Nekas judar samma rätt som andra grupper tillerkänns, innebär det negativ särbehandling av judar, vilket är antisemitismens kännemärke. En sådan diskriminering präglade den FN-resolution som drevs igenom i Generalförsamlingen av arabvärlden, Sovjetblocket (de kommunistiska staterna) och andra diktaturer 1975 som jämställde sionismen med rasism. Resolutionen drogs tillbaka 1991 efter kommunistblockets fall (kommunistländerna drev en starkt antisionistisk politik). FN:s generalsekreterare Kofi Annan (1997-2007) betecknade denna resolution som ett lågvattenmärke i FN:s historia och såg den också som uttryck för antisemitism. En antisionism som innebär att Israels existensrätt ifrågasätts återfinns i Europa inom högerradikala, vänsterextrema och islamistiska grupper, men också inom vissa kristna grupperingar.En liknande hållning finns hos vissa regimer och radikala rörelser i den arabiska och muslimska världen. Extrema islamistiska rörelser uttalar öppet sin målsättning att utplåna Israel. Irans president Mahmoud Ahmadinejad har upprepade gånger på olika sätt deklarerat att Israel ska utraderas från kartan.Den antisionism som propageras av den iranske presidenten och radikala islamistiska organisationer, men även av högerextrema grupper, är i regel förenad med en argumentation som på ett öppet sätt använder sig också av andra antisemitiska motiv. (s. 40)

Antisemitism och Israelkritik – var går gränsen?
Kritik mot israels politik är inte antisemitism. Israel är en stat vars agerande kan och bör granskas och kritiseras på samma sätt som andra staters handlande. Problemet är att denna kritik ibland – dock inte generellt – även kan innehålla fördomar och fientlighet mot judar. Vi har betonat att det är särbehandlingen av judar som utgör kännemärket på antisemitism. Det måste också gälla staten Israel. I debatten om Israel förekommer i vissa fall argument, motiv och generaliseringar som i regel inte används i kritik mot andra stater. De som hyser ovilja mot judar överför lätt denna ovilja till Israel. Men fördomar kan även användas på ett omedvetet sätt i debatten om Israel.Hur kan man då känna igen antisemitismen i Mellanösterndebatten? Var går gränsen mellan Israelkritik och antisemitism? Det finns inget enkelt svar. Men om vi utgår ifrån att antisemitism innebär fördomar, fientlighet och diskriminering av judar, bör vi observera hur man bedömer staten Israel jämfört med andra stater. Två attityder kan särskilt påpekas. (s. 41)

Demonisering
En demon är en ond ande, en djävul. Judarna har ofta demoniserats och anklagats för att vara roten till allt ont. Ibland demoniseras Israel genom våldsamma överdrifter och jämförelser som saknar grund i verkligheten. Särskilt kränkande är jämförelsen mellan Israel och Nazityskland och mellan Israels agerande i konflikten med palestinierna och nazisternas folkmord på Europas judar. De som gör en sådan jämförelse brukar bara göra det när judar är inblandade. Därför finns det anledning att misstänka antijudiska fördomar bakom en sådan demonisering av Israel. Jämförelsen med den värsta regim man kan tänka sig kan också vara ett försök att ifrågasätta Israels rätt att existera. Den kan bero på en önskan att förringa Förintelsen genom att hävda att nazisternas offer nu blivit bödlar. (s. 41)

Dubbla måttstockar
Genom historien utsattes judarna ofta för diskriminerande lagar och bedömdes efter andra måttstockar än majoritetsbefolkningen. På liknande sätt förekommer det att Israel bedöms utifrån helt andra kriterier än dess motståndare i Mellanösternkonflikten eller parter i andra konflikter. När exempelvis krav på bojkott endast riktas mot Israel men inte mot andra stater som ockuperar territorier eller begår brott mot mänskliga rättigheter finns anledning att vara misstänksam mot de bakomliggande motiven. (s. 42)

Inga kommentarer: