Liebermans fredsplan

Israels utrikesminister Avigdor Lieberman skriver i Jerusalem Post om hur han tänker sig att en framtida lösning på konflikten med araberna kunde se ut.

My blueprint for a resolution
The definition of insanity is doing the same thing over and over again and expecting different results,” Albert Einstein once said.
Since 1993, successive governments, supported by the international community, have tried to end the Israeli-Palestinian conflict using the flawed paradigm of land for peace. Each time, the same formula was attempted, but failed every time because of Arab recalcitrance.Increasingly, the international community has started to demand that Israel return to the pre-1967 armistice lines as the basis of any resolution to the conflict. This has largely happened because there is a misunderstanding that the dispute is territorial in nature and confusion on international law and precedent.Most importantly, the Israeli leadership has historically provided no alternatives to this paradigm.Those who claim that Israel must return to the socalled Green Line need to examine UN Security Council Resolution 242, the legal framework created following the 1967 war when the territories were conquered.The resolution purposely never called for a full withdrawal from the West Bank. Lord Caradon, the main drafter of the resolution, called the pre-1967 lines “artificial and undesirable”, another drafter, Eugene V. Rostow, US undersecretary of state for political affairs in 1967, said Israel needs to retreat only to “secure and recognized borders, which need not be the same as the armistice demarcation lines.”...

....The solution lies not in appeasing the maximalist territorial demands of the Palestinians, but in truly creating “two states for two peoples.”The current demands from some in the international community are to create a homogeneous pure Palestinian state and a binational state in Israel. This becomes the one-and-a-half to half state solution. For lasting peace and security we need to create true political division between Arabs and Jews, with each enjoying self-determination.Therefore, for a lasting and fair solution, there needs to be an exchange of populated territories to create two largely homogeneous states, one Jewish Israeli and the other Arab Palestinian. Of course, this is not to preclude that minorities will remain in either state where they will receive full civil rights.


En artikel om arabernas historia i "Palestina" kan läsas här:
Araberna i det Heliga Landet – infödda eller utlänningar?
"Före början av nittonhundratalet fanns praktiskt taget inga muslimska araber i det Heliga Landet. 1695 fanns inte en enda muslimsk arab i Gaza, Nazareth och Um-El-Fahm. Alla araber som fanns var kristna. Däremot har judarna, trots 2000 år av förföljelse där de har tvingats till omvandlingar av olika erövrare, under större delen av historien varit majoritetsbefolkningen i det Heliga Landet.
-Historikern James Parkes skrev: “Under det första århundradet efter den arabiska erövringen [640-740 CE] bestämde kalifen och guvernörer i Syrien och det Heliga Landet helt över kristna och judiska frågor. Bortsett från beduiner under de tidigaste dagarna, det enda araberna väster om Jordan var garnisoner. “[3]
-År 985 klagade den arabiska författaren Muqaddasi: “moskén har tömts på tillbedjare … Judarna utgör merparten av Jerusalems befolkning” (i hela staden Jerusalem fanns bara en moské?). [4]
-1377, skrev Ibn Khaldun, en av de mest trovärdiga arabiska historikerna, “judisk överhöghet i delstaten Israel sträckte sig över 1400 år … Det var de judarna som implanterat kultur och seder i en permanent lösning”. [5 ]
-1695-1696 skrev den nederländska forskaren och kartografen Adriaan Reland (Hadriani Relandi) rapporter om besök till det Heliga Landet. (Det finns de som hävdar att han inte personligen besökte det Heliga Landet, men samlade rapporter från andra besökare.) Han var flytande på hebreiska och arabiska. Han dokumenterade besök på många platser. Han skriver: namnen på bosättningarna som var mest hebreiska, vissa grekiska, och några Latin-Romanska. Ingen bosättning hade ett ursprungligt muslimsk-arabiskt namn med en historisk rot på platsen. Merparten av marken var tom, öde, och invånarna få och främst koncentrerade till Jerusalem, Acco, Tzfat, Jaffa, Tiberius och Gaza. De flesta av invånarna var judar och resten kristna. Det fanns några muslimer, mest nomadiska beduiner. Araberna var främst kristna med en liten minoritet av muslimer. I Jerusalem fanns det cirka 5000 människor, mestadels judar och en del kristna. I Nasaret fanns det ungefär 700 personer – alla kristna. I Gaza fanns det ungefär 550 personer – hälften av dem judar och hälften kristna. Um-El-Fahm var en by med 10 familjer – alla kristna. Det enda undantaget var Nablus med 120 muslimer från Natsha familjen och ca 70 Shomronites [6].
-1835 skrev Alphonse de Lamartine: “Utanför staden Jerusalem såg vi inget levande objekt, hörde inget levande ljud… En komplett evig tystnad härskar i staden, på vägar, i landet.” [7]
-1844 skriver William Thackeray om vägen från Jaffa till Jerusalem: “Nu är stadsdelen helt övergiven, och du rider mellan vad som tycks vara så många förstenade vattenfall. Vi såg inga djur som flyttades mellan de steniga områdena, knappt ens ett dussin små fåglar på i hela färden. “[8]
-1857 rapporterade den brittiska konsuln i Palestina, James Finn: “Landet är i hög grad tomt på invånare och därför är dess största behov en befolkning.” [9]
-År 1866 skriver W.M. Thomson: “Så melankoliskt är denna fullkomliga övergivenhet. Inte ett hus, inte ett spår av invånare, inte ens herdar, som kan förändra den tråkiga enformigheten … Mycket av landsbygden genom vilken vi har vandrat en vecka tycks aldrig ha varit bebodd, eller ens uppodlad, och det finns andra delar, sägs det, ännu kargare. “[10]